Den som är satt i skuld är inte fri?

Den som är satt i skuld är inte fri, har någon sagt. Det kan man med all säkerhet ha olika uppfattningar om, men jag tänkte skriva lite om hur vi har resonerat.

Jag är uppvuxen i en familj där man inte pratade speciellt mycket om ekonomi. Men lite ekonomiskt sunt förnuft har jag fått med mig hemifrån. På nivån att det är bra att skaffa sig en utbildning så att man kan få en hyfsad lön. Man ska inte köpa saker man inte har råd med, utan spara ihop pengar till dem först. Lån är inte bra, men kan vara nödvändigt ibland, och det är ok att ta studielån och bostadslån - allt annat ska man undvika. Sparande har jag inte för mig att vi pratade så mycket om, men några år efter att jag flyttat hemifrån blev jag uppmanad av min mamma att börja pensionsspara, och jag öppnade då ett IPS-konto, där jag började spara lite pengar.

Jag har faktiskt hållit mig till dessa råd, och hade inte så mycket högre ekonomiska ambitioner än så. Tänkte att en hyfsat bra lön kan jag fixa, och då kommer jag att få ett bra liv - hade aldrig kunnat se framför mig att jag skulle kunna befinna mig där vi befinner oss nu, i form av en begynnande ekonomisk frihet. Tillbaka till det där med lån. Jag pluggade länge, typ så länge man kan. Och tog fullt studielån. Efter att jag tog examen från universitetet fortsatte jag dessuom att doktorera. Och då har man lön, men en väääldigt låg lön. Så mitt studielån ökade i värde under ett antal år, innan min inkomst blev så pass stor att amorteringarna började beta av skulden. Tänkte hela tiden att det där studielånet kommer jag att ha, tills det avskrivs när jag går i pension (jag hade ett sånt gammalt lån som funnkade på det sättet). För 14 år sedan gjorde vi också vår första bostadsaffär och köpte det bostadsrättsradhus vi bor i nu. Och då tog vi ett bolån. Inte ett jättestort lån, för vi hade turen att kunna köpa det relativt billigt, men dock ett lån. Vi hade dock ambitionen att betala av vårt bolån och vi gjorde  en extraamortering varje år, men planen var ju att det skulle ta ganska många år.

Kommer inte ihåg exakt när det var, men säg att det är kanske 7 år sedan så började vi diskutera det där med våra lån och om vi eventuellt skulle betala av dem. Vi (eller mest Herr FIRA) hade styrt upp att vi hade ett lite mer ordentligt sparande och vi investerade de pengarna även om det inte vara lika strukturerat och strategiskt som det är nu. Men det gick lite sisådär på börsen. Och trots att det då var väldigt låga räntor och våra lån inte kostade oss så mycket, så valde vi att sälja av en del av våra aktier och betala av alla våra lån (bolån och 2 studielån). Och det var så många som tyckte att vi var så knäppa. Varför betala av lån som ändå är "nästan gratis"? Och Herr FIRA har nog fortsatt att fundera på detta och undrat om vi gjorde rätt. Och rent ekonomiskt skulle man säkert kunna komma fram till att det var en förlustaffär. Hade pengarna suttit kvar i portföljen hade de ju kunnat föröka sig mer än vad vi betalat för lånen. Men jag är däremot helt säker på att vi gjorde rätt. Den känslan, att vara helt skuldfri. Att bo i ett hus som vi äger (och inte banken)*. Och att slippa de där kvartalsfakturorna från CSN som kostade rätt mycket. Det är nästan obetalbart! En helt fantastisk känsla! Och hur skönt var det inte under de senaste årens inflation, när bolåneräntorna höjts och höjts, och man sett vänner och kollegor svettas för allt högre boendekostnader, att bara kunna vara lugn och känna att det där påverkar inte oss!? Så jag är helt säker på att jag iaf känner mig mer fri utan skulder, och att det är värt ganska mycket.

* Eftersom vi bor i en bostadsrätt är vi inte helt skuldfria eftersom föreningen har lån, som vi delar med de andra medlemmarna i föreningen.