Kan lycka köpas för pengar?
När jag åt min frukost framför Nyhetsmorgon i morse (eller i förmiddags för att vara ärlig...) så var det ett inslag med en professor i filosofi som berättade om sin forskning kring om man kan köpa lycka för pengar. Sambandet mellan lycka och pengar har studerats i 50 år och den här professorn menade att det inte finns några tvivel kring kopplingen mellan pengar och lycka. Men att det inte är riktigt accepterat att säga att det är så - att det finns starka normer kring att prata om pengar och att det kan kännas ”fult” att säga att man blir lyckligare av pengar. Professorn sa också att det inte finns någon specifik pengasumma att uppnå för att vara lycklig, utan att lyckan alltid ökar med mer pengar - men att ökningen verkar avta när man har mer pengar. Man blir alltså alltid lite lyckligare av mer pengar. Trots det hör man ofta att man inte kan köpa lycka för pengar. Han spekulerade kring att det kan vara en försvarsmekanism om man inte har så mycket pengar, att säga att det skulle nog inte vara så mycket roligare att leva om man hade mer. Det kan också vara så att mer bemedlade människor gärna vill att de mindre bemedlade inte ska komma och kräva saker eller ställa till det.
Även om inte forskningen pekar på någon specifik pengasumma där man uppnår optimal lycka så menar forskaren att lyckan börjar när man slutar oroa sig för om man kan klara räkningarna i slutet av månaden.
Forskningen visar också att det finns saker man ska undvika att använda sina pengar till om man ska vara lycklig - och det är statuskonsumtion/materialistiska ting. Medan det finns andra saker som forskningen pekar på att det kan vara positivt att fokusera på. Det kan vara saker som fyller ett behov, som ger trygghet och saker som man inte anpassar sig till, utan som ger glädje över tid.
Vad tänker jag då själv om detta? För mig är det nog så att pengar på många sätt gör livet mer bekymmersfritt. Och lättare. Jag tycker att det är skönt nu att inte behöva vända på varje krona. Att kunna säga ja till önskemål från våra barn (nu får de verkligen inte allt de pekar på och det vet de). Att vi kommer att kunna åka hela familjen på en semesterresa i sommar. Umgås och göra det vi alla uppskattar väldigt mycket. På ett sätt är väl det lycka. Men jag har också varit med om att allt i livet har vänts upp och ner på en sekund. För snart 12 år sedan fick jag veta att jag hade cancer, och som jag aldrig skulle kunna bli helt frisk från. Jag hade 2 små barn då och det enda jag ville var att bli frisk och få tillbaka min vardag utan dödsångest. Fanns inga som helst tankar på pengar då. Det betydde ingenting. Mitt jobb betydde inte heller någonting. Det enda som spelade roll var hälsan och mina nära relationer. Så om man råkar ut för något sådant, då spelar det ingen roll hur mycket pengar man har - lycklig är man definitivt inte.
Nu förändrades min dom. Efter 10 år då cancern inte visat minsta tecken på att komma tillbaka, ett mycket ovanligt scenario, så friskförklarades jag. Det som inte varit möjligt 10 år tidigare. Och det var lycka. Och jag skulle nog säga att även om inte jag går och tänker på detta dagligen längre, så har det förändrat mig som person. Jag tar inte livet för givet på samma sätt som innan. Och jag ser lite annorlunda på vad som faktiskt spelar roll. Och jag tror att den här händelsen nog påverkade både mig och min man på det sättet att vi gjorde den resan vi gjorde med att spara ihop våra pengar. För att mentalt kunna frigöra oss från våra jobb. Som ju hade visat sig inte betyder speciellt mycket för oss när allt ställdes på sin spets.
Jag skulle också säga att jag håller med forskaren om det här med materiella ting och statussymboler. Det är jag iaf helt säker för egen del inte ger mig någon lycka över huvud taget. Ett av mina bästa köp någonsin är min landsvägscykel. Som jag köpte begagnad på Tradera. Men den passar mig perfekt och den ger sommar efter sommar fantastiska träningsrundor och möjligheter att uppleva sommarsverige från cykelsadeln. Jag skulle också säga att mitt gymkort ger mig lycka. För jag älskar att träna och få gå dit och köra stenhårda träningspass för att sedan duscha och basta och känna ett så otroligt stort välbehag. Inget av det här är speciellt dyra saker, men det berikar verkligen mitt liv. Jag skulle också säga att upplevelser är värda att lägga pengar på. Gärna tillsammans med andra (som familj och vänner) och där man gör saker som genererar minnen som finns kvar länge/för alltid.
Hur är det talesättet säger? "Den som är frisk har tusen önskemål. Den som är sjuk har bara ett"?
SvaraRaderaHärligt att du friskförklarades.
Aktiepappa - en blogg om ekonomi och aktier
Precis så är det, allt annat bleknar i samma sekund som man får sjukdomsbeskedet. Tack!
RaderaHärlig artikel, sunda tankar, grattis!
SvaraRaderaTack så mycket!
RaderaDu skriver att när du var svårt sjuk betydde pengar ingenting. Men även vid sjukdom är pengar viktigt. Det kanske inte gör någon friskare, men det löser andra problem som kan uppstå. Att inte behöva oroa sig för att försäkringskassan skall krångla med utbetalningar kan vara väldigt skönt. Om det finns tillräckligt med pengar kan den andra vuxna i familjen ta ledigt för att hjälpa till och stödja den som är sjuk. Det går också att betala för städning och andra grejer som den sjuka inte orkar ta hand om. Och vid vissa sjukdomar kan det finnas möjlighet att gå före i vårdkön genom att betala för privat vård.
SvaraRaderaJag skrev om min upplevelse. Och för mig spelade inget annat någon roll än att jag bara ville vara frisk, och få se mina barn växa upp. Vi kunde iofs betala våra räkningar även med mig som sjukskriven så det behövde vi inte oroa oss för, men så mycket mer än så behöver man inte för det går liksom inte att njuta av någonting. Man tappar aptiten och får tvinga sig själv att äta. Jag fattar också att jag fick prio ett i sjukvården pga allvaret i sjukdomen, och då finns inga köer ens i allmän sjukvård. Tur på ett sätt att vi hade barn så att man var lite tvingad att försöka upprätthålla ett lite normalt liv. Och jag var inte heller sjukskriven speciellt länge för jag var liksom inte sjuk, jag hade bara en tickande bomb i kroppen. Jag skrev att våra jobb inte betydde någonting, men det var inte riktigt sant, för de var en distraktion, för både mig och min man - där fanns möjlighet att man kanske tänkte på något annat en stund ibland. Hemma var det svårt. Men jag förstår att situationen kan vara annorlunda vid annan sorts sjukdom, men så här var det för mig.
Radera